Om skola i Japan

Jag knallar runt på campus. Ser killarna som står på musikscenen och orytmiskt skriker ut sitt budskap. Ser dansgänget med den lilla stereon som står i hörnet och tränar timme ut och timme in. Bara breakdance. Tittar runt. Det är grått, betongen är grå, stenplattorna är gråa, allt är grått. Byggnaderna är mäktiga men gråa och har bara människorna där för att sätta färg. Och det kan de. Efter tolv år i uniform så har reaktionen kommit, i alla färger och former. Men de är stressade, de har så bråttom. Jag vet inte varför och kommer inte kunna förstå. Jag är svensk. Jag behöver inte finansiera mina studier med att jobba all min lediga tid på seven-eleven. Jag behöver inte se skolan som min tid då jag kan slappna av och träffa mina vänner. Jag behöver inte pendla tre timmar till skolan varje dag.

Många drömmer om att bli kända, att komma någonstans med sin konst. Andra drömmer om att kunna prata engelska, resa utomlands eller om att bara få ett jobb. De berättar att i Japan så anställer företagen nytt en gång om året. I flera år innan springer studenterna runt på intervjuer i den nya uniformen, den för jobbet. Jag förundras över utbildningen. Jag undrar varför det är så viktigt att vara närvarande men att det inte spelar någon roll om man sover. Jag funderar på hur de växt upp. Om alla har tvingats memorera sen början, om de är rädda för att behöva tänka själva. De berättar om att det enda som egentligen betyder något är hur det går på intagningsprovet. Alla hade hellre velat gå på Tokyo universitet. De säger att storföretagen och regeringen anställer 80% av sin ”viktiga” personal därifrån. Jag kommer att tänka på mina grannar som flyttat till Tyskland och har berättat att barnen inte ens försöker jämföra sig med japanerna. De är helt enkelt för bra.

Jag funderar på resultatet, på hur universitetet i realiteten fungerar. Väldigt få kan konversera mig på engelska, men de skulle säkerligen klara av att skriva en bok. Proven jag gör kan ibland vara texter med hål där jag ska fylla i det saknade ordet. Ord som ofta inte går att räkna ut, de måste minnas. Jag läser arbeten som är återgivanden, referat. Klassrummen är tysta, sånär som på min och lärarens röst. Jag protesterar, förkastar och klagar, säger att landet kommer gå under om ingen kan tänka själv. Försöker förstå varför utbildningen inte är akademisk, varför vi inte har kurslitteratur och varför lärarna inte behöver visa upp en undervisningsplan. Någon frågar mig om förmågan att tänka kritiskt, analysera och dra slutsatser är viktig för alla medborgare i ett land. Jag vet inte säger jag. Jag tror inte det längre.

Dagens ord; Tsugi no gaki wa nihongo dake o benkyo suru – Nästa termin ska jag bara plugga japanska. Användbar när man som jag tröttnat på allt annat som har med japansk utbildning att göra.

Efter texten,

*Here’s looking at you kid –sju gånger och den rullar fortfarande.

*Åkte skridskor idag; det var länge sen jag åkte sist och jag hade lite problem med baklänges översteg.

*Kanske, kanske gymmet imorn.